Jag är intresserad av kreativitet och vad som gör att vi kommer på nya idéer. När jag pratar om kreativitet så tänker jag inte på galna konstnärer som gör tokiga saker utan processen att hitta nya idéer, egentligen helt oberoende vad det är för problem som ska lösas. För mig sker den mesta kreativiteten i vardagen utan att vi egentligen tänker på det, när vi löser problem på jobbet, hemma eller vad det kan vara.
Jag är också intresserad av improvisation och känslan av att skapa något här och nu utan att veta var vi är på väg eller ens om det kommer att gå bra. Jag har hållit på en hel del med improviserad dans (Lindy Hop) och även improvisationsteater. Gemensamt för de båda är att som deltagare har man ingen aning om vad som kommer hända de närmaste minuterna, man är bara övertygad om att det kommer gå bra. Dessutom är man övertygad om att det kommer vara roligt och berikande. Improvisation är så klart inget annat än kreativitet i realtid. Hur kommer det sig att det fungerar?
En viktig faktor är att det finns ett ramverk som skapar struktur och begränsningar. I Lindyn finns bla en uppsättning steg och rörelser som man förväntas använda sig av, det finns ett språk man kommunicerar med mellan förare och följare och andra strukturer som sätter en ram. Inom denna ram är det sedan fritt att improvisera. Inom impro-teatern finns också en rad begränsningar som man bestämmer runt en scen. Det kan tex vara vilka personer som är med i scenen eller andra regler som sätter yttre gränser för hur skådespelarna får agera. Poängen med de här begränsningarna är att det är de som gör det möjligt att improvisera, dels för att deltagarna vet ungefär vad de kan förvänta sig av varandra men framför allt för att det gör det enklare att vara kreativ.
Jag vill alltså hävda att det är lättare att vara kreativ om det finns begränsningar än om alla alternativ är öppna. Jag tror också att detta gäller generellt när vi behöver vara kreativa, inte bara inom dans och teater. Tittar man tex på mjukvaruprojekt där man använder någon agil metod, så är en user story något som skapar ett ramverk och det borde alltså i så fall främja kreativitet. Ur den synvinkeln är alltså syftet med en user story inte bara att beskriva en funktion, utan den bör också vara formulerad på sätt som gör att det går att vara kreativ när den implementeras.
Intressant är också att ett sätt att vara kreativ på är att ifrågasätta, vända och vrida på begränsningarna. Ibland är bästa lösningen på ett problem att ändra på själva problemet.