Har halva befolkningen fel?

Självorganiserande team och teamarbete är något som är näst in till självskrivna byggstenar när man pratar om agila arbetssätt. Själv brukar också jag predika det självorganiserande teamets lov. Halleluja!

Men så en dag såg jag ett TED-talk av Susan Cain: ”The power of introverts”. Det handlar om att mellan 1/3 och hälften av befolkningen befinner sig på den introverta halvan av en skala som går mellan introvert och extrovert. En introvert person är inte blyg, hämmad eller liknande, utan fungerar bättre och får fler av sina kickar i sitt eget tankelandskap, till skillnad till extroverta personer som hellre vill interagera med andra. Susan säger att normen idag är att personer förutsätts vara extroverta och att vi skapar utbildning, öppna kontorslandskap osv baserat på denna norm, fast det passar en stor del av befolkningen dåligt. Introverta personer gör alltså ett bättre jobb om de får sitta och fundera i lugn och ro på sin kammare.

Intressant blir det om man applicerar den här kunskapen på våra agila metoder. Vad i våra arbetssätt passar introverta personer sämre? Spontant dyker saker som team, sprintplaneringar osv som vi gör tillammans, upp i mitt huvud. Är det så att scrum tex, egentligen bara fungerar bra på den halva av befolkningen som är extroverta? Är det i så fall bra att tvinga in de introverta personerna i det arbetssättet? Ska bara extroverta personer vara med och jobba agilt? Kan vi hitta ett annat sätt att arbeta som passar alla bättre eller borde vi hitta en speciell arbetsmetod för introverta personer?

Många frågor och få svar. Jag tycker dock det är intressant och det skulle kunna förklara varför en del personer faktiskt inte tycker att det här med scrum är något vidare, eller att en del team verkar ha svårt att lyfta? Det här är ett område som kräver mer grävande!

Fokusera på mål istället för problem

Jag var på konferensen Agila Sverige nyligen. En av många intressanta diskussioner som dök upp handlade om att fokusera på rätt saker; mål (eller möjligheter om man så vill) istället för problem. Joakim Ohlrogge (@johlrogge) var inne på spåret att undvika alla former av negativa konstruktioner, både i hur man arbetar, kod osv. Lite exempel på rätt och fel

  • Hjälpa fattiga bönder i sydamerika att konvertera sin odling från coca-plantor till kaffe är ett bra sätt att stoppa knarkflödet till USA. Att bomba odlingarna med avlövningsmedel är dåligt.
  • Patterns är bra, anti-patterns är dåligt.
  • hasElements() är rätt, !isEmpty() är fel
  • Var nyligen på Post-hotellet i Göteborg. Där finns det gott om skyltar som säger vad man inte får göra men klart färre som säger vad som är OK. Fel!

Han menade kort sagt är det bättre att förstärka det positiva än att stoppa det negativa. Allt blir roligare, det går fortare mot målet och det blir bättre.

Jag kan inte annat än hålla med. Jag får lite olika associationer runt det här.
Först tänker jag på impro-teater där man pratar om att inte blockera. Där handlar det mycket om att se till att allt man gör ska leda vidare framåt och dessutom ge andra möjlighet att komma vidare.
Ur en beteende-vetenskaplig synvinkel skulle man nog säga att det är mycket effektivare att förstärka ett bra beteende när det inträffar än att försöka hindra ett dåligt.

Med fokus på problem så tror jag att det finns en risk att vi jobbar så här

  1. Identifiera alla problem
  2. Lös eller hantera problem
  3. Spring mot målet

Med målfokus hoppas jag att det blir mer av

  1. Identifiera målet
  2. Hur kommer vi snabbast dit?
  3. Spring

Med för stort fokus på problemen tror jag att det finns risk att vi löser problem i onödan som vi egentligen kunde ignorerat. Nu menar jag inte att vi ska sluta att fundera över risker helt men det skulle kanske inte göra något att tänka mer på målet och möjligheterna.

 

Ett evolutionärt förhållningssätt

Ju mer jag tänker på begreppet ”evolutionär utveckling” desto bättre gillar jag det. Många av de principer som finns i agil utveckling passar bra in kan jag tycka. Iterationer och prototyper är klockrent och även att fokusera på de problem som finns här och nu.

Evolution har lyckats skapa ganska fantastiska kreationer, det borde vara en princip som är värd att låta sig inspireras av.

Kreativitet och struktur

Jag är intresserad av kreativitet och vad som gör att vi kommer på nya idéer. När jag pratar om kreativitet så tänker jag inte på galna konstnärer som gör tokiga saker utan processen att hitta nya idéer, egentligen helt oberoende vad det är för problem som ska lösas. För mig sker den mesta kreativiteten i vardagen utan att vi egentligen tänker på det, när vi löser problem på jobbet, hemma eller vad det kan vara.

Jag är också intresserad av improvisation och känslan av att skapa något här och nu utan att veta var vi är på väg eller ens om det kommer att gå bra. Jag har hållit på en hel del med improviserad dans (Lindy Hop) och även improvisationsteater. Gemensamt för de båda är att som deltagare har man ingen aning om vad som kommer hända de närmaste minuterna, man är bara övertygad om att det kommer gå bra. Dessutom är man övertygad om att det kommer vara roligt och berikande. Improvisation är så klart inget annat än kreativitet i realtid. Hur kommer det sig att det fungerar?

En viktig faktor är att det finns ett ramverk som skapar struktur och begränsningar. I Lindyn finns bla en uppsättning steg och rörelser som man förväntas använda sig av, det finns ett språk man kommunicerar med mellan förare och följare och andra strukturer som sätter en ram. Inom denna ram är det sedan fritt att improvisera. Inom impro-teatern finns också en rad begränsningar som man bestämmer runt en scen. Det kan tex vara vilka personer som är med i scenen eller andra regler som sätter yttre gränser för hur skådespelarna får agera. Poängen med de här begränsningarna är att det är de som gör det möjligt att improvisera, dels för att deltagarna vet ungefär vad de kan förvänta sig av varandra men framför allt för att det gör det enklare att vara kreativ.

Jag vill alltså hävda att det är lättare att vara kreativ om det finns begränsningar än om alla alternativ är öppna. Jag tror också att detta gäller generellt när vi behöver vara kreativa, inte bara inom dans och teater. Tittar man tex på mjukvaruprojekt där man använder någon agil metod, så är en user story något som skapar ett ramverk och det borde alltså i så fall främja kreativitet. Ur den synvinkeln är alltså syftet med en user story inte bara att beskriva en funktion, utan den bör också vara formulerad på sätt som gör att det går att vara kreativ när den implementeras.

Intressant är också att ett sätt att vara kreativ på är att ifrågasätta, vända och vrida på begränsningarna. Ibland är bästa lösningen på ett problem att ändra på själva problemet.