Jag lutar mer och mer mot att vi borde sluta försöka förstå och lösa komplexa problem genom en total analys och design, det är helt enkelt för svårt. Istället tror jag på att försöka lösa dom på ett mer evolutionärt sätt, att göra flera försök (eller iterationer) och hela tiden försöka förbättra lösningen. Om vi tittar på senaste försöket och förbättrar det vi har kommer vi i alla fall röra oss i ungefär rätt riktning och vi behöver egentligen inte riktigt förstå varför.

Det klassiska sättet att lösa problem, top-down, där någon försöker göra en plan som sedan ska leda till den slutliga lösningen, kräver att denna någon förstår en ganska stor del av problemet i förväg. Lustigt nog är det först när vi är klara som vi egentligen har någon riktig kunskap så det är inte förrän då vi skulle kunna göra en riktigt bra plan.

Det finns ett bra TED-talk med Tim Harford där han pratar om just detta. Han menar att världen helt enkelt är för komplex för att förstå och han har till och med ett namn på de som ändå försöker: gudskomplex. Hans definition på att någon har gudskomplex är att oberoende av hur komplicerat ett problem är så tror du att din lösning fungerar och är felfri. Det har visat sig att det inte fungerar.

Enkla problem går ju bra att lösa på klassiskt vis så då undrar man gränsen går, hur komplext ska problemet vara för att arbeta iterativt? Mitt svar är så fort vi inte kan överblicka lösningen helt. Väg också in risken att du har fel och att du inte har en aning om det.

Randy Nelson från Pixar lär ha sagt ”The core skill of innovators is error recovery, not failure avoidance”.